Jag har alltid sett mej själv som en iderik person. Men eftersom jag inte vågade sätta en enda i verket, blev de snart ett störande element. De låg där och pockade oavbrutet på uppmärksamhet. Vissa av dem var mer envisa än andra. Det kunde handla om en rad till en dikt, eller en affärside, eller ett uppslag till en barnbok. Eller hur man skulle lösa ett visst problem. För det är ju vad kreativitet i mångt och mycket handlar om. Att lösa problem. Jag vågade inte ens ta en närmare titt på dessa ideer eller fundera vidare på om man kunde utveckla dem till något. Jag kanaliserade mina kreativa energier i en rad destruktiva beteenden istället. Som att kontrollera andra människor, vara aggressiv, vägra prata med andra om mina problem för ingen förstod mej. Jag vågade inte hantera min kreativitet, utan avfärdade ideer som nonsens, dumheter orealistiska tankar eller löjliga känslor. Innerst inne tyckte jag också, samtidigt med de här andra känslorna, att en del av mina ideer var bra, ja till och med geniala ibland. Men-det var det ju givetvis ingen som förstod-utom jag själv. Allt det här skapade en konflikt inombords som tärde på mej och därmed på alla omkring mej.
Ideer är det mest värdefulla vi har som människor. De är själva arkitekturen, grunden för hela vår värld. Allting börjar med en ide, en tanke, det startar i huvudet på någon eller några, som sedan prövar och inte sällan förkastar, prövar och förkastar, tills de hittar ett sätt att lösa problemet på. Som sagt, kreativitet handlar mycket om att lösa problem. I processen att lösa problem ingår som en naturlig del att man försöker och försöker igen, ända tills det går. Man prövar olika vägar metoder och förhållningssätt. Detta är en process, inte en rad misslyckanden. Den största skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas, de som är framgångsrika och de som inte är det, är att de framgångrika inte har definierat sina misslyckanden som just misslyckande (ller misslyckade), utan istället sett de händelserna som viktiga steg på vägen mot målet.
torsdag 2 juli 2009
måndag 29 juni 2009
Övning-Bli medveten om dina värderingar
Vad är konst för dej? Skriv ner alla uttryckssätt du kan komma på. Teater, opera, böcker, filmer, tavlor, datorspel, foto, dans allt som Du tycker kan kallas konst.
Fundera på och skriv ner de kriterier du tycker är nödvändiga för att det ska få kallas konst. Måste tavlan eller skulpturen stå på museum? Måste boken ha blivit publicerad som en pappersbok, eller duger en bok publicerad på Internet lika bra? Din väns opublicerade barnbok som du gillar, är det konst? Vad kallar du en underbart handstickad tröja i komplicerade mönster? Är tröjan eler boken mer eller mindre konst för att den finns eller inte finns i massupplaga? Var går din gräns, dina restriktioner mot vad konst egentligen är? Hur tänker du runt de här frågorna? Kom ihåg att ingen i hela världen behöver se dina svar. Det här är dina tankar och ideer. Övningen syftar till att du ska lära känna dej själv bättre, veta hur Du tänker runt dessa frågor.
Fundera på och skriv ner de kriterier du tycker är nödvändiga för att det ska få kallas konst. Måste tavlan eller skulpturen stå på museum? Måste boken ha blivit publicerad som en pappersbok, eller duger en bok publicerad på Internet lika bra? Din väns opublicerade barnbok som du gillar, är det konst? Vad kallar du en underbart handstickad tröja i komplicerade mönster? Är tröjan eler boken mer eller mindre konst för att den finns eller inte finns i massupplaga? Var går din gräns, dina restriktioner mot vad konst egentligen är? Hur tänker du runt de här frågorna? Kom ihåg att ingen i hela världen behöver se dina svar. Det här är dina tankar och ideer. Övningen syftar till att du ska lära känna dej själv bättre, veta hur Du tänker runt dessa frågor.
söndag 28 juni 2009
Att förneka kreativiteten
I vår kultur finns en mängd uttalade och outtalade “regler”för vad som anses vara fint och okej när det gäller att uttrycka den kreativa förmågan. De flesta människor i den västerländska kulturen i allmänhet och i Sverige i synnerhet har ett relativt laddat förhållande till konst kreativitet, att skriva att sjunga eller andra kreativa uttryckssätt.
Konst är ett laddat ord i Sverige. I amerikansk engelska används ordet “art” i en vidare bemärkelse. Där har man “artclasses” för barn, redan innan de börjar skolan. Här är vi rädda att ta ut svängarna, och kallar bara konst för konst om det uppfyllt några i förväg uppgjorda kriterier. Utövaren ska helst ha gått någon eller några prestigefyllda skolor. Måleriet måste vara i klass med Picasso. Böcker måste publiceras. En opublicerad bok är ingen bok. Detsamma gäller musik, fotokonst keramik film skådespeleri eller vad det vara månde.
Problemet med det här sättet att se på saken är att det utesluter alla, utom en liten liten elit. Det begränsar dessutom oss själva i hur vi ser på konst, både vår egen och andras. Att i detta sammanhang kalla sitt eget knåpande och pysslande och kluddande för konst, det vågar ju ingen människa som är vid sina sinnens fulla bruk. Etablerade konstnärer har arbetat hårt för att komma dit de har kommit och de är oerhört kreativa och talangfulla. Men det gör inte ditt eget skapande mindre viktigt. Vi glömmer så ofta skapandet för skapandets skull. Att det finns ett egenvärde i processen att skapa. För varje människa. Vi glömmer så ofta processen och koncenterar oss bara på slutprodukten. Blev det fint? Blev det konstnärligt? Många av oss lägger av, de flesta redan i skolan när vi får lära oss att vi inte skriver gott nog, sjunger vackert nog, ritar fint eller får en jämn kant på lerklumpen vi så desperat försöker forma till en vacker skål till mamma.
Vi glömmer att det är formandet i sej, sjungandet i sej, ritandet i sej som är det viktiga. Inte hur rak linjen blev eller om jag sjunger vackert som en fågel.
Många av oss har blivit utdömda tidigt i skolan, av lärare som sagt att vi inte kan teckna, att vi sjunger falskt att vår uppsats inte var tillräckligt bra skriven. Många av oss har skämts över detta, att vi är så dåliga. Tänk om man skulle ha behandlat oss likadant när vi försökte lära oss gå! Eller när vi försökte lära oss läsa och räkna.
Vad beror detta hårda dömande på, när det gäller kreativa uttryck? Jag tror att det beror på denna tro på att kreativiteten endast är förunnat några få, en elit.
Detta i sin tur är en av flera anledningar till att så många av oss begraver vår kreativitet. Vår skapande förmåga kan till och med uppfattas som någonting som är i vägen, sätter käppar i hjulen, stör vårt rationella tänkande. Vi vill vara rationella och effektiva, vi har inte tid med några kreativa utflykter.
Det är ofta så här vi gör, vi koncentrerar oss på slutresultaten, som vi sedan jämför med de andra i vår klass eller i vår kurs eller i vår närmaste omgivning eller i vår släkt eller familj. Och där finns det alltid någon som är bättre, inte sant? Så vi skäms, skäms för att vi kunde vara så dumma att vi trodde att vi kunde visa upp vad vi åstadkommit. Det vi gör då är oss själva en stor björntjänst. Kreativitet och skapande förmåga är en av livets skattgömmor och en av de absolut störta gåvor vi fått. Detta gäller inte bara Pablo Picasso och några andra få utvalda, det gäller oss alla. Vi har alla rättigheten att uttrycka oss, på det sätt vi finner ger just oss mest tillfredställelse, känns mest expansivt, ger oss mest glädje.
Konst är ett laddat ord i Sverige. I amerikansk engelska används ordet “art” i en vidare bemärkelse. Där har man “artclasses” för barn, redan innan de börjar skolan. Här är vi rädda att ta ut svängarna, och kallar bara konst för konst om det uppfyllt några i förväg uppgjorda kriterier. Utövaren ska helst ha gått någon eller några prestigefyllda skolor. Måleriet måste vara i klass med Picasso. Böcker måste publiceras. En opublicerad bok är ingen bok. Detsamma gäller musik, fotokonst keramik film skådespeleri eller vad det vara månde.
Problemet med det här sättet att se på saken är att det utesluter alla, utom en liten liten elit. Det begränsar dessutom oss själva i hur vi ser på konst, både vår egen och andras. Att i detta sammanhang kalla sitt eget knåpande och pysslande och kluddande för konst, det vågar ju ingen människa som är vid sina sinnens fulla bruk. Etablerade konstnärer har arbetat hårt för att komma dit de har kommit och de är oerhört kreativa och talangfulla. Men det gör inte ditt eget skapande mindre viktigt. Vi glömmer så ofta skapandet för skapandets skull. Att det finns ett egenvärde i processen att skapa. För varje människa. Vi glömmer så ofta processen och koncenterar oss bara på slutprodukten. Blev det fint? Blev det konstnärligt? Många av oss lägger av, de flesta redan i skolan när vi får lära oss att vi inte skriver gott nog, sjunger vackert nog, ritar fint eller får en jämn kant på lerklumpen vi så desperat försöker forma till en vacker skål till mamma.
Vi glömmer att det är formandet i sej, sjungandet i sej, ritandet i sej som är det viktiga. Inte hur rak linjen blev eller om jag sjunger vackert som en fågel.
Många av oss har blivit utdömda tidigt i skolan, av lärare som sagt att vi inte kan teckna, att vi sjunger falskt att vår uppsats inte var tillräckligt bra skriven. Många av oss har skämts över detta, att vi är så dåliga. Tänk om man skulle ha behandlat oss likadant när vi försökte lära oss gå! Eller när vi försökte lära oss läsa och räkna.
Vad beror detta hårda dömande på, när det gäller kreativa uttryck? Jag tror att det beror på denna tro på att kreativiteten endast är förunnat några få, en elit.
Detta i sin tur är en av flera anledningar till att så många av oss begraver vår kreativitet. Vår skapande förmåga kan till och med uppfattas som någonting som är i vägen, sätter käppar i hjulen, stör vårt rationella tänkande. Vi vill vara rationella och effektiva, vi har inte tid med några kreativa utflykter.
Det är ofta så här vi gör, vi koncentrerar oss på slutresultaten, som vi sedan jämför med de andra i vår klass eller i vår kurs eller i vår närmaste omgivning eller i vår släkt eller familj. Och där finns det alltid någon som är bättre, inte sant? Så vi skäms, skäms för att vi kunde vara så dumma att vi trodde att vi kunde visa upp vad vi åstadkommit. Det vi gör då är oss själva en stor björntjänst. Kreativitet och skapande förmåga är en av livets skattgömmor och en av de absolut störta gåvor vi fått. Detta gäller inte bara Pablo Picasso och några andra få utvalda, det gäller oss alla. Vi har alla rättigheten att uttrycka oss, på det sätt vi finner ger just oss mest tillfredställelse, känns mest expansivt, ger oss mest glädje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)