söndag 28 juni 2009

Att förneka kreativiteten

I vår kultur finns en mängd uttalade och outtalade “regler”för vad som anses vara fint och okej när det gäller att uttrycka den kreativa förmågan. De flesta människor i den västerländska kulturen i allmänhet och i Sverige i synnerhet har ett relativt laddat förhållande till konst kreativitet, att skriva att sjunga eller andra kreativa uttryckssätt.
Konst är ett laddat ord i Sverige. I amerikansk engelska används ordet “art” i en vidare bemärkelse. Där har man “artclasses” för barn, redan innan de börjar skolan. Här är vi rädda att ta ut svängarna, och kallar bara konst för konst om det uppfyllt några i förväg uppgjorda kriterier. Utövaren ska helst ha gått någon eller några prestigefyllda skolor. Måleriet måste vara i klass med Picasso. Böcker måste publiceras. En opublicerad bok är ingen bok. Detsamma gäller musik, fotokonst keramik film skådespeleri eller vad det vara månde.

Problemet med det här sättet att se på saken är att det utesluter alla, utom en liten liten elit. Det begränsar dessutom oss själva i hur vi ser på konst, både vår egen och andras. Att i detta sammanhang kalla sitt eget knåpande och pysslande och kluddande för konst, det vågar ju ingen människa som är vid sina sinnens fulla bruk. Etablerade konstnärer har arbetat hårt för att komma dit de har kommit och de är oerhört kreativa och talangfulla. Men det gör inte ditt eget skapande mindre viktigt. Vi glömmer så ofta skapandet för skapandets skull. Att det finns ett egenvärde i processen att skapa. För varje människa. Vi glömmer så ofta processen och koncenterar oss bara på slutprodukten. Blev det fint? Blev det konstnärligt? Många av oss lägger av, de flesta redan i skolan när vi får lära oss att vi inte skriver gott nog, sjunger vackert nog, ritar fint eller får en jämn kant på lerklumpen vi så desperat försöker forma till en vacker skål till mamma.
Vi glömmer att det är formandet i sej, sjungandet i sej, ritandet i sej som är det viktiga. Inte hur rak linjen blev eller om jag sjunger vackert som en fågel.
Många av oss har blivit utdömda tidigt i skolan, av lärare som sagt att vi inte kan teckna, att vi sjunger falskt att vår uppsats inte var tillräckligt bra skriven. Många av oss har skämts över detta, att vi är så dåliga. Tänk om man skulle ha behandlat oss likadant när vi försökte lära oss gå! Eller när vi försökte lära oss läsa och räkna.
Vad beror detta hårda dömande på, när det gäller kreativa uttryck? Jag tror att det beror på denna tro på att kreativiteten endast är förunnat några få, en elit.
Detta i sin tur är en av flera anledningar till att så många av oss begraver vår kreativitet. Vår skapande förmåga kan till och med uppfattas som någonting som är i vägen, sätter käppar i hjulen, stör vårt rationella tänkande. Vi vill vara rationella och effektiva, vi har inte tid med några kreativa utflykter.

Det är ofta så här vi gör, vi koncentrerar oss på slutresultaten, som vi sedan jämför med de andra i vår klass eller i vår kurs eller i vår närmaste omgivning eller i vår släkt eller familj. Och där finns det alltid någon som är bättre, inte sant? Så vi skäms, skäms för att vi kunde vara så dumma att vi trodde att vi kunde visa upp vad vi åstadkommit. Det vi gör då är oss själva en stor björntjänst. Kreativitet och skapande förmåga är en av livets skattgömmor och en av de absolut störta gåvor vi fått. Detta gäller inte bara Pablo Picasso och några andra få utvalda, det gäller oss alla. Vi har alla rättigheten att uttrycka oss, på det sätt vi finner ger just oss mest tillfredställelse, känns mest expansivt, ger oss mest glädje.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar